Tisdag

Telefonen är tyst än så länge, jag hoppas den förblir så… det vore skönt om värdet låg bra igen nu, men ändå så kommer väl oron fortsatt att finnas där med tankarna “tänk om det redan hänt något“… Det är jobbigt och det tar hårt på en.

Jag blev lovad en undersökning då jag var gravid med Oliver, att det skulle göras en röntgen för att kontrollera att allt ser bra ut – men då jag var gravid så skulle man helst inte röntga, och sen gick det inte medans jag ammade – fick sen en tid men då blev jag gravid med Isabella så det blev inte gjort då heller. Då jag slutat amma henne så ringde jag Sahlgrenska för att få kontakt med den ansvarige läkaren där, men fick bara prata med en snofsig sköterska som inte sa sig veta något alls om det här… hon sa iallafall att hon skulle lämna en lapp till min ansvarige läkare så får han ta kontakt.

Det var 3 månader sedan nu… Inte ett ljud har jag hört ifrån läkaren eller från Sahlgrenska överhuvudtaget, jag BEHÖVER få gjort den här undersökningen för att kunna känna mig lugn – förhoppningsvis hittar de ju ingenting och då kan jag koppla av och släppa det, och skulle de hitta något så är det ju bra om man kommer under behandling FORT… men icke… eftersom jag själv mår som jag mår så har jag ingen lust/ork till att ta tag i sånt här, att ringa och tjata osv… så idag ringde min mamma till Sahlgrenska – förmodligen så fick hon samma snofsiga sköterska som jag när jag ringde, för även denna gång var hon helt ovetande osv… och hon lovade att lämna en lapp till den ansvarige läkaren.

Men jag känner på mig att det blir samma grej igen, jag kommer inte höra ifrån honom – jag tycker inte om honom, de gånger jag har träffat honom har han varit både otrevlig och ignorant – han bryr sig inte ett dugg om hur man mår eller något annat – för honom är det en rutingrej – något som “måste” göras, att bry sig om patienten verkar inte finnas i hans tankar… Vissa borde verkligen jobba med annat.