År 2000, efter att jag drabbats av Massiv Lungemboli så kom nästa bakslag, jag hade
“på köpet” även fått panikångest.
Jag har bara svimmat en gång i mitt liv, det var den där dagen, dagen då det upptäcktes att jag drabbats av massiv lungemboli, stora proppar i lungorna, när jag kom in till sjukhuset fick jag veta att om jag kommit in någon minuter senare kunde det varit för sent, då kanske jag inte överlevt.
Jag fick ligga på intensiven i tre dygn med full bevakning dygnet runt och därefter spendera nästan en vecka på vanlig medicinavdelning – efter det så förvandlades mitt liv helt och hållet.
Jag fick panikångest.
De första åren var det riktigt jobbigt, jag kunde knappt åka kollektivtrafik själv och kunde inte besöka stora köpcentrum, blev jag varm eller kände jag mig instängd så kom känslorna krypande, jag blev yr, det kändes som att jag skulle svimma – och som ni nu vet, jag kan bara förknippa svimma med något mycket allvarligt.
Jag var i kontakt med olika kuratorer och psykologer, var där någon/några gånger men det slutade med att jag inte gick dit – de hjälpte mig inte, de fokuserade inte på mitt problem utan babblade en massa annan strunt.
Åren gick och det blev bättre, sedan jag fick Oliver år 2007 har det blivit MYCKET bättre, jag har vågat ta tag i saker ordentligt och gett mig iväg på turer i köpcentrum och på kollektivtrafik ENSAM och jag fixade det – självförtroendet växte och jag har mått bra,
jag trodde att jag blivit frisk!
MEN… en lite “skitsak” kan tydligen sätta igång allt som med ett knapptryck.
Idag gick brandlarmet på jobbet, och vi fick utrymma byggnaden jag jobbar i, jag jobbar på 8:e våningen så det var många trappor att gå i, och på varje våning kom det mer och mer folk som skulle ta sig ut, det blev varmt, folk gick långsamt och jag fick den där känslan, känslan av att vara instängd, jag ville bara komma ut…
Känslan var så välbekant, trots att det var flera år sedan jag hade det just SÅ jobbigt senast, det var jättejobbigt – panikångesten kom på besök.
Jag mådde inget vidare de resterande timmarna på jobbet, och mår väl fortfarande lite sisådär – det här är en dag då jag behöver mycket kärlek!
Carolina
