Jag firar livet!

I år var det dags för mig att fylla 40 år.

Det är året man börjar bjudas in till hälsokontroll för mammografi.

Jag fyller år den 25 september, i brevlådan i år låg min första inbjudan och tiden jag erbjöds var redan den 6 september.

För mig är det en självklarhet att gå på dessa hälsokontroller, precis som jag alltid gått på cellprovskontrollerna men jag skulle ju ljuga om jag inte berättade att det var mer en klump och pirr i magen jag tog mig till Unilabs den 6 september.

Jag satte mig i väntrummet och ganska snabbt blev jag uppropad, blev ombedd att klä av mig på överkroppen och ställa mig framför maskinen man hört så mycket om, jag fick svara på några frågor och sedan var det dags för själva undersökningen.

Jag hade hört skräckhistorier om hur ont det skulle göra, visst kändes det när brösten plattades till men det gjorde ju absolut inte ont. På bara ett par minuter var besöket över och jag blev tillsagd att svaret skulle komma om 1-2 veckor.

1,5 vecka senare låg ett brev från Unilabs i brevlådan.

Jag var på väg ut med Celice för att gå och handla när jag upptäckte brevet i brevlådan, jag slet upp det lite snabbt för en koll men innehållet i brevet var inte det jag väntade mig, det var en ny kallelse, man behöver komplettera med fler bilder efter mammografin och besöket kunde också innebära ultraljud och provtagning stod det i brevet…

Jag blev chockad, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och jag bad Jonas ringa till deras kundtjänst för att ta reda på vad detta innebar.

Han hörde sedan av sig och sade att de på kundtjänst hade sagt att jag absolut inte hade något att oroa mig för, att det var jättevanligt att få komma tillbaka när det var ens första mammografi, de behövde bara fler bilder att kunna jämföra med till kommande undersökningar…

Jag försökte ha detta med mig i tankarna och försökte tänka positivt, tiden sniglade sig fram till min nästa tid, den 26 september.

Jag hade tack och lov fått en tidig morgontid och blev inropad ett par minuter innan min tid, väl inne hos sköterskan blev jag återigen ombedd att klä av mig på överkroppen och hon sade att hon skulle ta fler bilder på mitt vänstra bröst.

Jag frågade då om man hade sett något, hon gav mig bara svaret att jag skulle få träffa en läkare efter jag varit hos henne och då få information – där och då förstod jag ju, något måste de sett.

Jag blev visad till ett annat väntrum där jag skulle träffa läkare, en kvinna kom ut och kallade in mig, hon bad mig ta av mig på överkroppen och lägga mig på en brits och invänta läkaren – fortfarande helt utan att ha fått någon information, jag bröt ihop helt och tårarna bara rann…

En man kom sedan in, han var läkaren. Han berättade att man sett en förändring i vänster bröst på bilderna och att man ville göra ett ultraljud för att kunna se bättre. Ultraljudet utfördes, han berättade att han först trott att det var en cysta men att han nu trodde att det kunde vara en bindvävsknuta. Han sade att han inte misstänkte att det var något farligt men att man måste utesluta så att det inte var det och han skulle därför göra en finnålspunktion.

Mitt katastroftänk var igång på högvarv och tårarna bara rann under hela besöket… Jag frågade när jag skull få svar, han sade inom 1-2 veckor men att det berodde på cytologen.

Efter det besöket så vet jag inte riktigt hur jag tog mig igenom dagarna, varje dag var jag livrädd att telefonen skulle ringa med dolt nummer och ångesten varje gång jag öppnade brevlådan verkligen inte rolig, jag hade dödsångest.

En vecka gick – inget besked. Ångesten växte sig än större för då visste jag ju, svaret skulle komma inom bara några dagar… Men icke, två veckor gick – ännu inget svar, två-veckorsdagen var förra torsdagen.

Jag jobbade hela helgen som var, jobbade kväll och det var intensiva kvällar så dagarna bara sprang förbi.

Till slut blev det måndag och jag var ledig med Celice – vi hade en mysig förmiddag, vi båda var trötta så det blev mycket gos.

Vid lunchtid gick jag ut till brevlådan och då låg det där, brevet från Unilabs… Mina händer skakade och tårarna började rinna – jag gick in och satte mig i soffan för att öppna det, tänkte det var bäst att sitta ner om det skulle vara dåliga nyheter…

Jag fick till slut upp brevet med mina skakiga händer och tog fram ett papper med rubriken provsvar.

I brevet stod att provet man tagit var godartat och att det inte visade några tecken på cancer!

Tårarna fortsatte strömma, fast nu av lycka – jag var så lättad och många spänningar släppte på en och samma gång, jag kunde andas igen!

Celice kom och satte sig i mitt knä och frågade “har du gjort illa dig mamma” men jag kunde bara svara henne “nej, mamma är ledsen för att hon är glad” och vi kramades en lång stund. ❤️

Jag är så tacksam över beskedet att allt var bra, nu är det 18-24 månader till nästa inbjudan dyker upp – missa inte era hälsokontroller, de går snabbt, är gratis och kan rädda liv! ❤️