Förlossningsberättelse!

Måndagen den 6:e augusti vaknade jag precis som vanligt, vi var på besök ute på Donsö hos mina föräldrar, hade varit där i ca 2 veckor – dels för att njuta av vädret och dels för att slippa vara hemma i lägenheten och bara VÄNTA att förlossningen skulle starta… Hade då gått 2 dagar över tiden, BF var den 4:e augusti. Kände ingenting på morgonen den 6:e augusti, gick upp vid halv tio tiden, åt frukost och tog det allmänt lugnt. Sen gick jag och Jonas upp och vilade en stund till medans mamma gick ner till havet för att sola – vi bestämde att vi skulle komma ner och sola och bada lite senare, för det var en VARM dag… Vi började göra oss iordning för beachen och jag var laddad inför årets första dopp, skulle gå på toaletten precis innan vi gick ner och då upptäckte jag att slemproppen lossnat – en riktigt slemmig sak *blää* Blev mest sur då jag insåg att jag inte alls skulle få bada den dagen, med tanke på infektionsrisken som då nu fanns… Ropade lite surt till Jonas att slemproppen gått och han undrade vad det innebar – förmodligen inte något svarade jag, på många så går ju slemproppen och så får de ändå vänta på sina bebisar i flera veckor innan det händer något! Klockan var då 13.30 – och vi bestämde oss för att ändå gå ner till vattnet, så Jonas fick bada och jag fick lapa sol… kom ner till vattnet och letade upp mamma som satt med sin väninna och hennes man (som arbetar åt ambulansen ute i skärgården), det var en väldans tjöt om min stora mage och det skojades om att jag skulle vänta till kl 18 på kvällen och sen kunde jag gott föda – för då gick mammas väninnas man på jouren, så det skulle bli han som fick hämta mig…

Klockan 16.30 fick jag som stark mensvärk och jag sa till Jonas att jag ville gå hem, vilket vi då gjorde… en liten stund efter vi kommit hem så började jag känna av värkar på allvar, tyckte inte det var någon idé att börja klocka – det gjorde ju inte SÅÅ ont… en halvtimma senare gjorde det ruskigt ont och mamma och Jonas försökte hålla koll på klockan… var ungefär 5 minuter emellan och de höll i sig i nästan 1 minut… klockan 19 ringde Jonas in till förlossningen och frågade vad de tyckte, men de sa att jag skulle stanna hemma tills värkar blev outhärdliga – det var ju trots allt första barnet och det skulle ta lång tid innan det blev på riktigt… Vid 19.45 hade jag täta, intensiva värkar och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen – ville ju inte åka in eftersom jag trodde att jag skulle bli hemskickad- Jonas satt och frågade vad vi skulle göra, och jag sa bara, "jag vet inte – ta tag i det här" och då bestämde han att vi skulle åka in… Mamma ringde ambulansen och vid 20.00 var den hos oss och hämtade mig – mammans väninnas man fick alltså komma och hämta mig, precis som de skämtat om under dagen – helt sjukt!
 
Hade täta värkar i ambulansen och de försökte få mig att ta lustgas, men jag vägrade – ville inte ta något, skulle ju säkert ändå bli hemskickad när jag kom in till Östra… vi blev körda till helikopterplattan, då det hade skickats en helikopter för att hämta mig – tydligen så hade de sagt på radion att jag haft vattenavgång, men det hade det ju inte – så ambulansförarna samt läkaren i helikoptern diskuterade en stund och kom fram till att det var onödigt att utsätta mig för en helikoptertur i onödan och att det skulle bli ambulansbåt för mig istället… Så vi fick åka iväg i ambulansen igen till Styrsö Bratten, dit kom ambulansbåten efter ca 10 minuter och så bar det iväg över vattnet – även på båten försökte de få mig att ta lustgas eftersom jag hade så ont – men jag var envis, och vägrade. På saltholmen väntade ännu en ambulans (fick alltså ingen möjlighet att ta med vår bil och BB-väskan som låg där i) och sköterskan i ambulansen klockade värkarna, helt plötsligt så var det bara 1 minut mellan värkarna och de höll i sig, hon böjde sig framåt och sa detta till föraren och då åkte blåljus och sirener på…

Till Östra kom vi fram vid 21, där gjordes en snabb undersökning och BM sa bara: Det här är inget att vänta på, vi kör… Jag undrade om jag skulle få åka hem igen, men hon tittade bara på mig och sa nej du, det ska du inte… Var då öppen 2 cm. Ctg togs och allt såg bra ut, så BM rekommenderade att jag skulle röra lite på mig och kanske ta ett bad… vilket jag också gjorde, det var rena himmelriket att ligga i badet (ett sånt badkar vill jag ha hemma) – förutom när värkarna kom då… efter ca en halvtimma i badet fick jag nog, det gjorde alldeles för ont för att jag skulle njuta och vi gick tillbaka till rummet och BM gjorde en ny undersökning – hade öppnat mig ytterligare någon cm och hon tyckte det såg fint ut… Därefter blev lustgasen min bästa vän, det gjorde alldeles olidligt ont, värkarna kom så tätt och höll i sig ett bra tag så det var bara att andas o klämma Jonas i handen så gott det gick… Efter ytterligare några timmar (nu försvann tidsperspektivet helt) så beslutades det om att jag skulle få EDA – något som mina läkare tidigare sagt att det var 99% säkert att jag INTE skulle kunna få eftersom jag gick på FRAGMIN – men tydligen så låg mina värden såpass bra att det gick ändå, så efter en stund kom en narkosläkare och lade EDAN – tack gode gud kände jag just då, helt plötsligt försvann min smärta – allt kändes underbart och det var ju "lätt som en plätt" att föda barn… trodde jag ja  

EDAn gjorde nämligen så att mina värkar avstannade helt – underbart tyckte jag för stunden, då fick jag ju chansen att vila och ta igen mig lite och kunde prata lite sluddrande med Jonas – han tyckte det var jättekul att se mig "berusad" *fniss* Efter några timmar med lugn och ro så tyckte BM inte att det var så kul längre utan det bestämdes att de skulle sätta in värkstimulerande dropp för att få igång det hela igen – det tog inte lång stund innan jag var tillbaka i helvetet av det onda igen, de ökade dosen titt som tätt och det var fruktansvärt, skrek och grät om vartannat och tyckte inte att de som var i rummet lyssnade på mig. Dessutom så signalerade maskinen flera gånger efter att droppet satts in att Olivers hjärtljud sjönk och jag blev såklart orolig för det och ville att de skulle plocka ut honom – jag var då öppen 10 cm, men de bara fortsatte att slita och dra i mig (kändes det som) när de skulle känna lite här och där… och de tog prover i Olivers huvud för att kontrollera att han mådde bra, maskinen de testade i strulade givetvis så de fick gå in för att sticka flera gånger och det gjorde olidligt ont… de tjatade på mig att trycka på och jag skrek och pressade allt vad jag kunde, kändes ju som att man skulle göra nummer 2 hela tiden… Låg så här i flera timmar och pressade och skrek men ingenting hände, han roterade nämligen inte ner ordentligt, de började prata om sugklocka, men då jag hört en skräckhistoria om detta från Jonas bror blev jag ju helt hysterisk och tryckte på allt vad jag kunde, men det hjälpte inte… han kom inte län
gre – läkare tillkallades igen och sugklocka fortsattes att diskuteras men även för det låg han för långt upp och till slut grät, bönade och bad jag om att det skulle bli snitt så han fick komma ut (hjärtslagen hade då börjat sjunka igen) och läkaren sa till slut okej, det får bli ett akutsnitt…

Värkarna som kändes som att man skulle göra på sig fortsatte ju dock lika intensivt och de gav Bricanyl för att de skulle avstanna. Klockan var då 08.45, klockan 09.00 var jag uppe på operation där jag fick bedövning i EDAn (skönt, då fick jag vara vaken under snittet – och slapp bli sövd) och medans de rakade och grejade iordning mig så lutar jag huvudet bakåt och ser Jonas som sitter vid mitt huvud, han gråter! Jag frågade "varför gråter du? nu är det ju snart klart" Han ler mellan tårarna och svara "ja, det kan du ju fundera på"… Då inser jag ju att vi varit på förlossningen i 12 timmar, det måste ju vara så att han är hungrig, vill ju inte att han ska svimma nu under snittet! Så jag säger till någon av personalen: "Jonas är hungrig, Jonas måste få något att äta" (hur jag nu kunde tänka på något sådant vid den här tidpunkten vet jag inte – men alla skrattade gott iallafall och Jonas fick 2 glas saft) Groggy som jag var låg jag bara där och filosoferade – hög på lustgas och kände inte min kropp pga bedövningen – skum känsla… men helt plötsligt hör jag bebisskrik och jag ser hur de tar iväg ett barn över mitt huvud och går bort till ett bord där Jonas fick klippa navelsträngen – jag såg inte ens vad det var för något… men tårarna rann ner för kinderna och till slut fick jag fråga vad det var, en kille svarar jonas "Jag sa ju det" utropade jag då förnöjt! Blev sedan inkörd på uppvaket där jag fick honom på mitt bröst – äntligen! Skumt medans man fortfarande var bedövad men det mesta släppte rätt fort och jag kunde njuta av vår underbare lille prins – det var då tisdag den 7 augusti, klockan var 09.30 när han kom ut, han var 52 cm lång och 3635 gram, en helt perfekt liten kille – som fick namnet Oliver!

– Ja, det här var alltså min story från förlossningen med Oliver… hur det blir den här gången har man ju ingen aning om men jag kan iallafall meddela att the slempropp (världens ÄCKLIGASTE ord) has left the building… om det sätter fart på samma vis som med Oliver, det kan ju nu bara tiden utvisa… väntan fortsätter! 😉