Idag var dagen här, dagen då det var dags att ta ett sista farväl av min farmor –
det var dags för begravning.
Jag har varit lite extra nervös inför denna dag för detta är (tro det eller ej) den första begravning jag är med om under mina 34 år – jag vet ju att farmor har det bra nu, att hon har kommit till ro och att hon kommit dit hon längtat, men ändå –
det känns konstigt och det känns tomt.
Att komma in i kyrkan var känslosamt, speciellt då jag såg kistan stå där framme med alla vackra blommor på, då började tårarna sakta rinna nerför kinderna…
Det har varit en känslofylld och tung/jobbig dag men det hela var så bra ordnat och allt var så vackert så det känns ändå bra.
Sov gott älskade farmor! <3
Carolina
