År 2000, efter att jag drabbats av Massiv Lungemboli så kom nästa bakslag, jag hade
“på köpet” även fått panikångest.
Jag har bara svimmat en gång i mitt liv, det var den där dagen, dagen då det upptäcktes att jag drabbats av massiv lungemboli, stora proppar i lungorna, när jag kom in till sjukhuset fick jag veta att om jag kommit in någon minuter senare kunde det varit för sent, då kanske jag inte överlevt.
Jag fick ligga på intensiven i tre dygn med full bevakning dygnet runt och därefter spendera nästan en vecka på vanlig medicinavdelning – efter det så förvandlades mitt liv helt och hållet.
Jag fick panikångest.
De första åren var det riktigt jobbigt, jag kunde knappt åka kollektivtrafik själv och kunde inte besöka stora köpcentrum, blev jag varm eller kände jag mig instängd så kom känslorna krypande, jag blev yr, det kändes som att jag skulle svimma – och som ni nu vet, jag kan bara förknippa svimma med något mycket allvarligt.
Jag var i kontakt med olika kuratorer och psykologer, var där någon/några gånger men det slutade med att jag inte gick dit – de hjälpte mig inte, de fokuserade inte på mitt problem utan babblade en massa annan strunt.
Åren gick och det blev bättre, sedan jag fick Oliver år 2007 har det blivit MYCKET bättre, jag har vågat ta tag i saker ordentligt och gett mig iväg på turer i köpcentrum och på kollektivtrafik ENSAM och jag fixade det – självförtroendet växte och jag har mått bra,
jag trodde att jag blivit frisk!
MEN… en lite “skitsak” kan tydligen sätta igång allt som med ett knapptryck.
Idag gick brandlarmet på jobbet, och vi fick utrymma byggnaden jag jobbar i, jag jobbar på 8:e våningen så det var många trappor att gå i, och på varje våning kom det mer och mer folk som skulle ta sig ut, det blev varmt, folk gick långsamt och jag fick den där känslan, känslan av att vara instängd, jag ville bara komma ut…
Känslan var så välbekant, trots att det var flera år sedan jag hade det just SÅ jobbigt senast, det var jättejobbigt – panikångesten kom på besök.
Jag mådde inget vidare de resterande timmarna på jobbet, och mår väl fortfarande lite sisådär – det här är en dag då jag behöver mycket kärlek!
Carolina
Skickar massor med styrkekramar till dig!
Stackare! Jag förstår dig verkligen. Det är pga Panikångest som jag blev sjukskriven med både lugnande och antidepressiva i oktober förra året. Jag skulle egentligen fortfarande v ara sjukskriven men tycker att det är svårt att bara gå hemma och fundera över varför jag är hemma.
Så därför började jag studera, planerade mitt bröllop och gifte mig OCH till vår stora lycka blev gravid! Fick avbryta medicineringen och påbörjade “meditation mindfullness” alltså använder jag mig av den inre styrkan för att kontrollera panikångesten.
Jag tycker du är en riktig Stjärna som fightas med dina svårigheter så otroligt bra!!!
Kämpa På Carolina – Hejja dig!!!!
Kramar från mig!
Hemskt att du råkade ut för något sådant :(. Hoppas iaf att du blir bättre och att det blir bättre imorgon. Sov gott, kram!
Starkt av dig att berätta detta på bloggen. Psykiska “besvär” är tyvärr oftast något som tystas ner trots att det finns så många som lider i hemlighet. Det är tråkigt att den behandling du fick tidigare inte gav några resultat eller färdigheter att handskas med din panikångest. Har du testat KBT, brukar oftast rekommenderas till personer med paniksyndrom. Ett boktips, om du skulle vara intresserad, är boken “Ingen panik” av Per Carlbring. Skulle du vilja ha tips på bra kbt terapeuter i västra götaland kan du skicka mig ett mail, har en make som är väl insatt inom ämnet.
Hoppas du hittar ett sätt att hantera och bearbeta din panikångest så du slipper fler besök i framtiden.
ush låter inte alls trevligt.. kram och hoppas du mår bättre nu..
kram i mängder
Jag tycker du är GRYM som “vågar” berätta om det !!
Många kramar till dig <3
Jag tycker du är otroligt stark som orkar berätta om det! Hoppas det känns bättre idag!
Många kramar <3
Sänder DEJ många jättekramar men det är ju lite dåligt via luften.
Får kramas en annan dag.
Hoppas det känns bättre idag
kraaaam
Vad jobbigt för dig! Panikångest är ju så fruktansvärt obehagligt! Jag förstår verkligen varför de känslorna kan yttra sig efter det du varit med om. Du är så himla duktig och kämpar på! Det är ingen liten sak att få en massiv lungemboli! Stora kramar Stina. Hoppas du mår bättre idag!
Fy vad hemskt.
Trist att höra att du inte fick den hjälp du behövde. Känner flera som säger samma som du.
Hoppas du får massor av kärlek och blir väl omhändertagen av dina nära och kära.
Du har gjort det en gång så du fixar det även nu.
Styrkekram
Usch, kan inte ens föreställa mig hur riktig panikångest måste kännas. Hoppas du slipper liknande händelser nu på ett bra tag!
Jag skickar massa, massa kramar! Och tyvärr vet jag hur PÅ känns, även om det var länge sedan nu. Tack och Lov! Men man vet vad det är när den stickande känslan börjar dyka upp….usch usch
Skickar en stor kram och hoppas att det känns bättre imorgon när du vaknar!
Kraaaam!
Många kramar till dig gumman<3