Idag var dagen här, dagen då det var dags att ta ett sista farväl av min farmor –
det var dags för begravning.
Jag har varit lite extra nervös inför denna dag för detta är (tro det eller ej) den första begravning jag är med om under mina 34 år – jag vet ju att farmor har det bra nu, att hon har kommit till ro och att hon kommit dit hon längtat, men ändå –
det känns konstigt och det känns tomt.
Att komma in i kyrkan var känslosamt, speciellt då jag såg kistan stå där framme med alla vackra blommor på, då började tårarna sakta rinna nerför kinderna…
Det har varit en känslofylld och tung/jobbig dag men det hela var så bra ordnat och allt var så vackert så det känns ändå bra.
Sov gott älskade farmor! <3
Carolina
Beklagar verkligen, men oj vad lyckligt lottad du är som inte har varit med om någon begravning tidigare. <3
kramar
Vet vad du går igenom! Många kramar
Skickar över en stor kram/Diana
Känner med dig, jag sa farväl till mormor i somras, men ännu är saknaden påtaglig, så pass att hon blev temat för dagens morgoninlägg… Men som du skriver, man vet ju att de har de bra där de nu är <3 KRAM
Tänk att begravning kan vara så otroligt fint och otroligt jobbigt på samma gång! Kramar till dig!! <3
KRAMAR!
KRAMAR !!
Att gå på begravning är aldrig kul, men på något märkligt sätt så brukar det ändå kännas ganska skönt när det väl är över. Man får ett avslut – ofta ett vackert sådant,
för tyvärr så hamnar vi ju alla där förr eller senare..
<3
Många kramar vännen ❤