Familjen

Dagarna på BB

Jag fortsätter med att försöka komma ikapp litegrann… Celice föddes ju alltså då den 15 februari men det skulle visa sig att inte förrän den 22 februari fick vi komma hem!

Isabella, min äldsta dotter fyller år den 21 februari och det var nog det som gjorde mest ont – att inte kunna vara hemma och fira hennes födelsedag, men hon fick iallafall en fin present för på hennes födelsedag kom min lillasysters dotter till världen, och jag blev moster för första gången!


Nåja… tillbaka till vår tid på BB! Jag levde i ett känslomässigt kaos minst sagt, tårarna sprutade på mig konstant och jag var livrädd att något skulle hända så jag inte skulle få åka hem med mitt barn den här gången heller…

Jag var upp över öronen förälskad och överlycklig över vår vackra lilla Celice samtidigt som sorgen över Joel gjorde sig starkt påmind, känslorna krockade ordentligt där!

Jag var konstant orolig och jag tyckte Celice åt dåligt och att hon var ”slö”, personalen bara ryckte på axlarna åt min oro och sade att allt var bra, Celice fick godkänt på läkarundersökningen och man sade att vi skulle få åka hem dagen efter hon fötts… så blev det inte riktigt.

Min känsla över Celices beteende försvann inte, jag tyckte att hon var slö och åt dåligt, efter några dagar blev hon dessutom gul och snart därefter konstaterades att hon hade gulsot och behövde ljusbehandlas.


Celice i ”solsängen”

Efter beskedet bröt jag ihop (igen) – trots att även Isabella drabbades av gulsot och behövde sola 2009 så blev jag så himla rädd och dagligen så pratades det om att vi skulle få åka hem men sedan visade bilirubin för högt eller vikt för lågt så förhoppningarna grusades gång på gång…

Jag är säker på att jag var rödmarkerad med en varningstriangel eller liknande i min journal eftersom ett besök inne hos mig ofta innebar en stortjutande patient – tiden ensam på BB med Celice och all oro var otroligt psykiskt påfrestande, tur att det fanns 2 undersköterskor där som var guld värda – dels Jennifer som jag träffade redan efter Joels födsel, hon fixade smoothie åt mig gång på gång på gång och även nu när jag var där med Celice. <3 Sen var det Sandra, inte nog med att hon var ”amningsexpert”, hon tog sig också tid att vara ”jourhavande kompis” – en helt fantastisk människa! Utan dessa 2 som stöd vet jag inte hur det hade gått… så från djupet av mitt hjärta – tusen miljoner tack! ❤️

Till slut blev det då iallafall den 22 februari, dagen vi fick åka hem och denna dag var det verkligen så – vi fick lämna sjukhuset med vår dotter för att åka hem till Oliver & Isabella, två stolta storasyskon.


Äntligen hemma!

Carolina

About Author

admin

Kommentera